Ishmaels äpple

På vägen hem idag från arbetet satt jag i mina egna tankar. Nästan hemma såg jag en toddler på en springcykel som verkade vara helt ensam på gångbanan. Full fart åkandes i min riktning. Jag tänkte "Denna killen måste ju ha rymt. I den åldern kan man inte vara ut ensam.". För han kunde inte vara mera än nästan 2 år. Han såg mig komma körandes, spände ögonen i mig. Skulle han kunnat skulle han ha sladdat omkull cykeln och man såg nästan hur han fantiserade att det var detta som hände. I min värld kastade han cykeln på sidan mellan benen, gränslandes den, lyfte han handen och log som att han känt mig i 40 år och inte sett mig på 20. Energin som han utstrålade övertalade mig genast att han visst kunde vara ute ensam och hur fel mitt antagande hade varit. Helt paff av mötet, som i sig självt inte var något ovanligt i möten med dessa små varelser, vinkade jag glatt och körde vidare. Detta mötet var något som satte sig djupt i själen, utan förklaring. Har sedan funderat hela kvällen på vad det kunde vara som den lilla pojken gav mig som jag så mycket behövde. Men jag satt länge resultatlös och förundrad i känslan. Men mina tankar gick i något skede till att ge och ta av världen. Den lilla pojken gav, han gav allt han hade utan att hålla tillbaka. Han var så lycklig och stark i den stunden och av det överflöd gav han till mig. Sakta men säkert förde dessa tankar in mig på en bok jag läste för länge sedan.

Vet inte hur många som fått äran att läsa boken Ishmael av Daniel Quinn. Tror inte den finns i svensk översättning. Jag kan redan nu avslöja att om du tänkte läsa boken borde du vänta med att läsa vidare här. Tanken bakom detta inlägg lånar en del tankar från Daniel och hans gorilla.

Man kan säkert slå på TVn just nu och konstatera att någon kanal berättar om hur fel någon annan har. Hur rätt just vi i vårat land, vår kultur, våra tankar och sätt att göra saker är. Inget sammanfogar individer och grupper så starkt som en gemensam fiende. Tänk då om vi alla har fel? Det är väl där Ishmael börjar och slutar. Kanske inte vår kultur är skapt för överlevnad? Kanske vår historias mest viktiga delar håller på att falla i glömska eller bli oförståeliga för den moderna människan? Kanske vi inte vet skillnaden på fritt fall och flyga? Före vi slår i marken...

Adam och Eva är två bekanta namn som nästan alla någon gång i västvärlden har hört. Oberoende av religion eller härkomst. Gamla testamentet och dessa berättelser har fascinerat mig länge, speciellt Moseböckerna. Varför är det viktigt att på det mest diffusa sätt förklara vår härkomst och vad vi höll på med? Kanske finns det mer till historien än att vi käkade fel äpplen och klubbade ner bröder och åkte lite båt med en massa djur?

Jag hörde John Lennox citera Chesterton och fick en känsla av det absurda. Nästan så man kunde tro att Camus hade ett finger med i spelet på detta citat.

“It is absurd for the Evolutionist to complain that it is unthinkable for an admittedly unthinkable God to make everything out of nothing, and then pretend that it is more thinkable that nothing should turn itself into everything.”

― G.K. Chesterton

Jag tror du som läsare kommer få vara med på en del av mina resor i just detta. Det absurda med att Gud finns i motsatts till det absurda med att Gud inte finns. Sökandet efter mänsklighetens förlorade tro, förståelse och vikten av religionen i historien och varför vi inte kan vara utan den hur vi än försöker.

Ishmael tar ett ganska stort avstamp i att människorna har varit uppdelade i två läger. Kanske är det i någon mån än i dag. De som tar och de som ger. En av gorillans stora tanke är att vi har präntat in vår historia så hårt in i kulturen att vi inte längre vet att det är en berättelse. Min tolkning av Ishmael lutar åt det hållet att historien om Adam och Eva startar med att de är de som ger. De lever i harmoni med naturen och har inga rädslor. Vi har allt i överflöd och är likvärdiga alla andra på jorden. Sedan kommer idén om att vi står högre. Ormen som fått det otacksamma arbetet att vara budbärare för detta onda kan förstås som vändpunkten i vår saga från de som ger till de som tar. Redan här i historien kan man läsa mellan raderna att detta val vi gjorde var fel. Ja eller man behöver väl inte läsa mellan raderna då det står skrivet att Gud lät oss äta av allt utom kunskapens träd. Och vi valde att själva ställa oss högre än den högsta makten i universum. Denna idé, detta äpple symboliserar möjligen tanken som inte fick tänkas. Tanken om att "härska", som gud befallde Adam skulle göra över jordens varelser, skulle betyda att vi människor skulle stå över något annat. Men att härska eller ställa sig överordnad är ju rakt skrivet i texten! Jo men dock är inget beskrivet om hur detta härskande skall utföras. Att härska innebär absolut hierarki, den högsta. Men med detta kommer bland annat ansvar, rättvisa, ordning och krav på förvaltning av det som man härskar över. Här tror jag vårat första snedsteg blev att vi på något sätt trodde vi skulle vara tvungna att besegra naturen för att överleva. När väl denna tanke fått fäste i oss blir vi utkastade ur vår dåvarande värld och det brinnande svärdet fick symbolisera den omöjliga tillbakagången. En tanke som väl blivit tänkt kan inte längre inte tänkas, lika så en handling kan inte bli ogjord. Nu är vi de som tar. Härskandets fulaste sida. Bibeln och speciellt första Moseboken är fantastisk på det sättet att har man inte förstått budskapet på det första försöket får man en ny chans.

Chans två. Kain och Abel. Här menar Quinn att man börjar se vem som kan ha skrivit Moseböckerna. Inte författaren rakt av men vilken kultur. Den kultur som genomsyrar hela Gamla- och Nya testamentet. Herdarna. De som levde av naturen härskade över allt utan att ta dess gåvor skoningslöst. Abel som herde slet och offrade lammet och Gud var mot honom mycket god. Kain å andra sidan slet lika mycket med sin säd, dock för att odla denna säd krävdes att man tog mark, mark som tidigare hade varit herdarnas och djurens. Nu skulle alla trängas undan i förmån för det som Quinn kallar totalitärt jordbruk. Producera överflöd, skapa mera människor, kräv mera mat, ta mera mark utrota allt som inte skapar säd. Här bara tar vi, vi tar allt och ger inget. Detta gillar inte Gud och han är då inte god mot Kain. Herren frågar Kain varför han sänker blicken och att om han handlar rätt vågar han höja den. Detta kunde tyda på att de som odlade marken viste att det inte var rätt mot resten av skapelsen. Spoiler! Kain dödar Abel i sin vrede. Här drar jag samma slutsats som Quinn och antar att agrikulturen utplånade herdarna. Antingen fysiskt eller genom att tränga undan dessa, det är svårt att veta. Ur denna kultur har vi sedan växt fram, brukat jorden på detta skoningslösa tagande sätt som att vi vore skapelsens sista version. Vad har då detta att göra med den lilla pojken? Håll ut vi kommer dit.

För många år sedan satt jag och sambon i djupa diskussioner angående hur Adam och Evas berättelse skulle tolkas. Detta före jag läst Ishmael. Före jag hade kommit in på hypoteserna angående herdar och de tom tar och de som ger. Där var vi inne på barnet. Barnet med det eviga livet, utan kunskap om gott och ont. I psykologin även kallat potentialen. Lekandes i Edens lustgård, ätandes av livets träd. Enligt forskning i stort sätt tror barnet att det är samma person som modern under en tid. Detta barn som sedan sakta växer upp tar sig loss från sin skapare (äter bitar av äpplet) för att aldrig åter kunna återvända. Kommer upp i tonåren tror sig veta bättre än sina skapare. Ser sakta på hur svärdet sätts på plats och förståelsen och rädslan för döden landar då konsekvensens utveckling är klar. Nakna inför skapelsen. Vid ca. 20 års ålder är vi dödliga och har ingen återvändo. Nu är vi klara att svälja berättelsen om människan som alla andra. Att vi är det yttersta, att vi får ta av skapelsen precis hur vi vill och att alla andra varelser måste följa skapelsens lagar men inte vi.

För att förändra världen måste vi först förändra berättelsen om människans plats i den. Herdarna försökte varna oss men vi misstolkade möjligen hela historien.

Så där stod han den där lilla lilla herden, med cykeln mellan benen, med sin hand höjd leendes. Där gav han av det jag nu förstår var en bit av Eden som jag för länge sedan hade glömt existerade. En bit av de för länge sedan glömda herdarnas rike.

Föresten, inte långt senare bakom kröken kom de lilla lilla herdens mor flåsandes.