Där skogen är som tätast

Allt har sina motsatser. Kallt - varmt, smutsigt - rent, ondska - kärlek, sommar - vinter, mörker - ljus.

Speciellt mörkret är vi alla som befinner oss i Norden nog väldigt bekanta med. Det är där vi befinner oss fysiskt under stora delar av året. En del av mig har alltid trivts i det mörka. Jag brukar inte komma ihåg att stanna upp och reflektera då det är för ljust. Lite som att man kisar med ögonen och inte riktigt kan se. Som när det är för varmt och man inte kan ta av sig mera kläder och det är ändå för varmt. Annat är det i dunklet. Där kan det även vara svårt att se men man kan alltid tända ett ljus. På samma sätt som man alltid kan ta på sig mera kläder om det är för kallt. Man har på ett sätt flera möjligheter i det mörka, även mindre distraktioner. Det lilla ljuset i mörkret belyser en sak i taget medan den soliga sommardagen kastar sitt sken över allt.

Jag menar inte att de ljusa sommardagarna går att leva utan. Man ska ta vara på dem både de verkliga och de psykologiska. Mörkret blir även det helt tomt utan den lilla lågan. Denna låga kan man även se på som den fysiska lågan på ljuset men även som den låga som vi har brinnande i oss. Båda behövs för att ta oss igenom och ut i ljuset igen. Många tror att när jag pratar om mörkret är det något som är farligt eller det mörker som dagens samhälle har "svartmålat".(pun intended). Det är möjligen samma mörker, skillnaden är då man går frivilligt in.

Var det inte King Arthur som sa: "För att hitta vägen till det heligaste måste du börja söka där skogen är som tätast". Om inte annat var det någon som sa något i den stilen. Att med mening gå in i mörkret är den bästa och möjligen den enda vägen till gralen. Vi ska inte i detta inlägg diskutera vad det är vi söker eller vad / vem gralen är. Det är en annan lång historia. Men åter tillbaka för att prata mörker. Det är där jag hittar mitt skapande, det är där jag lär känna mig själv, det är där jag får kraft då inget annat ger mig orken, det är där jag växer. Denna hela ide om Pappa Stickar bloggen lystes en gång upp av den lilla lågan där i mörkret. Idag är den iden ute i ljuset med er alla andra.

Stickning är ett sätt att kunna gå på linjen mellan dessa världar. Att sticka är skapande och det tvingar en att sakta ned och tänka. Ett lättare arbete kan låta en sjunka längre ner i djupet medans ett lite mera krävande mönster håller en nära ytan. Många stickare har många projekt på gång, så även jag. Valet av mönster är relaterat till ljust den dagens dykning. Visst är inte detta hela sanningen men en del av den. Ibland väljer man även utav tidspress eller årstid. Ibland för att få något färdigt.

Det är en konst att hålla sig till den enkla lilla ljuset, den lilla lågan. Ibland vill man, då man hittar något intressant i mörkret, tända taklampan. Inmundiga allt på en gång, i all hast utan eftertanke. Denna lampknapp har jag tänt många gånger. De personer nära mig kallar det mani, då jag verkligen går all-in. Som in första tröja jag stickade... åtta dagar så satt den på. Inte hälsosamt i längden. Men stickningen är även den som inte går att skynda. Ett varv tar ett varv tid, en sektion av ett mönster tar just den tiden. Det ska gå långsamt, det tog mig en bra stund att förstå. Lite osäker om jag fullt ut förstår det ännu om jag skall vara ärlig.

Så vad ville jag säga med detta första inlägg. Det är kanske lite oklart. Det får kanske betyda lite olika beroende på person. Kanske finns det någon där ute som söker samma som mig?